Agneta Sjödin har sagt farväl till det normala livet.

Under onsdagskvällen skulle en pojke och hans pappa gå till simhallen. I en gångtunnel hamnade pappan i samtal med en grupp ungdomar och någon form av diskussion uppstod. Eventuellt tillrättavisade pappan ungdomarna. Ett vapen drogs. Det avlossades skott. Han blev skjuten i huvudet. Framför sin tolvårige son.
Nu är en familj i sorg. En pappa kommer aldrig kunna följa med sina barn till simhallen igen. En pojke kommer för alltid bära ärren efter att ha sett en förälder dödad. Ett helt samhälle bär svart. Runt platsen för mordet samlades under torsdagen boende i närområdet. Vänner och familj. Tårar som fälldes. Vissa talade om en stad som förändrats. Blivit otryggare.
Fortfarande är mycket oklart kring skjutningen och en utredning pågår men visst är det så att något har förändrats. Delar av Sverige är betydligt otryggare i dag än det var för bara några år sedan. Många är de som inte känner igen sina grannskap, sina städer och sitt land. Kriminalitet och våld har blivit en del av vardagen. Döden har långsamt smugit sig in i människors vardagsrum.
[ Julian var på väg att bli kriminell men konfirmationen kom emellan ]
Kriminaliteten är ett misslyckande. De ansvariga politikerna bär ett ansvar över de låga förväntningarna och det slappa bemötandet av en oacceptabel utveckling. Men vi behöver också tala om den kultur som odlas i delar av storstädernas utanförskapsområden.
Denna kultur bärs upp av ett värderingssystem som står långt bort ifrån den kristna etiken. Svaghet ses ner på. Liv tas utan reflektion eller eftertanke. Människor utnyttjas för egen vinning. Unga män och kvinnor socialiseras in i värderingar som förkastar människovärdet och människolivet. Musik och attribut som glorifierar våld och normaliserar sexism. Det är en kultur av hårda hjärtan.
Gängkriminalitetens brutala dåd som drabbar unga, gamla, rivaliserande gäng och oskyldiga. Visst är det nödvändigt med förslag och åtgärder som politiker för fram för att stoppa våldet. Men ingen politiker kommer någonsin kunna röra vid den gängkriminelles inre. Här behövs något ytterligare. Något djupare. Staten kan aldrig erbjuda omvändelsen från död till liv som finns i det kristna evangeliet. Det behövs en kultur av varma hjärtan där status och våld byts mot kärlek och värme. Här har församlingar och kyrkor en roll att fylla.
Gängvåldets och gangsterkulturens hårdhet och förakt för liv kan upplevas som svårbesegrad men värderingar och kulturer kan ändras. Det kan komma att ta tid men det viktigaste nu är att samhället inte ger upp om de områden och människor som behöver insatser och böner.
Ingen ska behöva se en familjemedlem bli mördad i en gångtunnel. Barn behöver sina pappor och sina mammor. Föräldrar borde kunna vara trygga i att se barnen växa upp områdena där de bor. Den dag när vi säger att det aldrig att gå att ändra på situationen, områdena eller människorna – då har mörkret vunnit.

Kategorier: Musik